Irritation

Jag känner mig inte riktigt glad. Det behövs inte så mycket för att jag ska bli lite deppig. En liten motgång och jag mår inte bra. Den har så lätt att ligga kvar i hjärnan och irritera mig.

Det började i söndags. Jag var glad och vädret såg ut att bli bra och jag skulle hämta min mamma. Jag hade plockat lite blommor och gjort fint på bordet.

Jag fick lust att bjuda på något gott och gjorde i ordning en våffelsmet.

Då… lagom som smeten är klar ringer telefonen. Det är mamma och hon säger – jag har inte sovit inatt, så jag tror inte att jag orkar komma idag.

Direkt känner jag hur luften går ur mig och irritationen kryper in i mig. Jag svarar att det avgör hon. Mamma fortsätter och säger att jag kan väl hämta henne imorgon istället. Jag svarar att det går inte för då har jag ingen bil. Nej men nästa dag kanske. Ja säger jag och lägger på.

Jag känner mig besviken, ledsen, sur och irriterad.

Hur kan det vara tröttsamt att bli hämtad med bil och sedan sitta i trädgården eller på altanen och dricka kaffe.

Jajaja… jag vet… Det är klart att det kan kännas jobbigt om man sovit dåligt och är 92 år.

Men jag kan inte se mamma som gammal, det är väl det också.

På eftermiddagen ringer hon och jag är ute och telefonen inne, så jag missar det. Men hon har pratat in på telefonsvararen. Hon säger att hon ville sitta i trädgården hos mig och att nu är det så tråkigt att vara hemma och så teatergråter hon lite.

Jag orkar inte ringa upp henne.

I morse ringde hon och lät glad. – När var det jag skulle få komma? undrar hon. Jag svarar att idag och imorgon har jag ingen bil så det får bli på onsdag. Jaa tack, säger mamma och låter glad. Jag kämpar för att låta glad jag också och säger sedan – Hej då.

Våffelsmeten står kvar i kylskåpet och jag vet inte om den klarar sig till på onsdag.

Oj vad skönt det var att skriva av mig, jag känner irritationen rinna av mig och jag känner mig gladare igen.

Kramar till er alla från Annemor