Flygturen

Lördag och efter en jobbig vecka, kände jag att jag måste tillbaka till i alla fall lite som det var förut. Särskilt när det gäller att träffa mamma. Den här veckan har både hon och jag gråtit.

Jag är glad att jag är hel och bara har lite blåmärken här och där. I onsdags var jag ensam ute i skogen och gick och när telefonen dog blev jag rädd för att halka på alla hala rötter och stenar, men det gick bra.

Då blev det värre dagen efter när jag skulle gå och möta Kent. När jag går ensam tycker jag om att trava på riktigt snabbt och det gjorde jag då också. Men jag såg inte A-brunnen som stog upp lite, utan jag travade på och plötsligt kände jag hur jag lyfte från marken. Jag hann tänka, när jag var i luften, att jag får inte slå tänderna i asfalten. Därför höll jag upp huvudet och landade på ena axeln och knäna slog i gatan. Jag hörde smällen när glasögonen slog i asfalten och nästa smäll när telefonen landade två meter bort. Först var jag helt chockad och undrade om jag brutit något. Jag satte mig sakta upp, tog upp mina glasögon som var hela. Jag kröp fram till telefonen, och kände att det värkte i knäna, men telefonen var hel. En pojke som bor längre bort kom cyklande mot mig och jag sa: jag snubblade bara. Ajdå, svarade han och tittade konstigt på mig som satt på asfalten vid vägen. Undrar om han trodde att jag var onykter? Jag försökte resa mig upp och det gick bra, bara lite värk i knän och händer. Axeln började värka långt efteråt. Jag ringde Kent och berättade vad som hänt och att jag gick försiktigt honom tillmötes, men att jag ville gå hem igen sedan.

Det blev onda händer, såriga knän och en blå axel och lite ryggont av det hela. Jag är så glad att jag inte bröt något. Men jag känner mig fortfarande lite mörbultad.

Hela veckan var jobbig med flera telefonsamtal från mamma som överdriver så mycket för att jag ska tycka synd om henne och komma. Narurligtvis tycker jag synd om henne som är ensam. Men jag tycker inte om att hon överdriver om saker för att jag ska komma och när jag sedan åker till henne är allt som vanligt och det hon berättat inte stämt alls.

Idag tänkte jag att jag måste väl försöka åka in och ta med mamma ut på en promenad. Utomhus och två meters avstånd ska ju inte vara någon fara. Förut, innan Coronan hämtade jag ut mamma till mig varje lördag och onsdagar var jag hos henne. Nu får jag väl när det är lördag ta med mamma på en promenad där hon bor och kanske onsdagar också om jag orkar.

Det var inget vidare väder idag, men mamma blev glad när jag ringde och föreslog det, hon ville gärna gå på promenad.

På väg in till mamma stannade jag till vid allén vid åkrarna och tog ett kort. Det var + 4°, dimma och lite regn.

Mamma är klar när jag kommer men hon är inte klädd för regnpromenad i december. Sommarskor, ingen mössa, men kapuschong på jackan, men det var inte snyggt att ha den på sig, så den använde hon inte och inga vantar hade hon med sig. Jag försökte få henne att ta på sig mer men hon frös inte sade hon.

Vi följde ån mot kyrkan.

• 

• 

När jag kom hem igen bakade jag ett bröd, som en bloggvän från Indien lagt ut receptet på, på hennes blogg. Jag bakade Focaccia med färsk Rosemarin som vi åt till en kryddig röd linsgryta som jag gjorde medan brödet jäste och var i ugnen.

Det blev så gott och doftade underbart, det kändes nästan som om vi var på restaurang utomlands.

Kramar till er alla från Annemor