Min novell

Kommer ni ihåg att jag skrev att jag skickade in en novell. Men den kom inte med. Vill någon läsa så varsågod.

Novell av Annemor Carlsson

Skogstjärnens mystik

Hon sitter i bilens baksäte och ser hus och åkrar genom fönstret, men snart är det bara träd som susar förbi och det blir mörkare och mörkare. Pappa svänger av från den lilla skogsvägen och parkerar. Maria skyndar sig ur bilen och tar ett djupt andetag för att få in den sköna skogsluften i sig. Det är här de ska vara nästan hela dagen och det känns spännande. Mormor och morfar är också med, för alla ska plocka lingon idag. Maria tycker om när de åker långt iväg hemifrån på utflykter, särskilt till stora mörka skogar.

     Men det är bara roligt att plocka lingon en kort stund, sedan ledsnar hon och börjar plocka blåbär istället, men det blir inte så många kvar i muggen, de flesta blir uppätna.

     Vid sidan om en stor sten börjar hon leka med små stenar och kottar som hon hittar. Det blir hus, ladugårdar, kor och hästar och hon sopar bort alla barr runt där djuren bor och då blir det rent på marken, hon använder fingrarna och lingonris som borste. Det blir så fint och hon börjar att fantisera fram små berättelser om djuren som går på bete i hagarna. När de till kvällen ska gå in i ladugården igen plockar hon fin mossa och gör mjuka bäddar till korna., där de får sova.

Men hon blir snart rastlös av att vara på samma plats. Det tar alltid så lång tid för dem att plocka alla hinkarna fulla med lingon, det tar hela dagen. Nu vill hon åka hem eller gå vidare längre in i skogen. Men hinkarna i bilen är inte riktigt fulla än och mamma och pappa vill aldrig gå längre bort, än att de kan se bilen.

Hon klättrar upp på den stora stenen och sätter sig och dinglar med benen ovanför sin lilla by. Det är alldeles tyst i skogen, inte en fågel hörs och mamma och pappa och mormor och morfar är också alldeles tysta. De bara plockar och plockar. Hon suckar och tittar inåt skogen och längre bort mellan alla tallstammar syns ett litet berg.

Hon frågar pappa om han vill följa med till det lilla berget, och han förstår att Maria har ledsnat och behöver göra något annat. Han tar själv gärna en paus i lingonplockandet, och vill gärna gå iväg med Maria på en liten upptäcktsfärd. Han vänder sig till mamma och mormor som går närmast och säger:

– Maria och jag går en sväng och ser om det finns mer bär borta vid det lilla berget.

– Nej gör inte det, säger mamma omedelbart, och hon låter orolig på rösten.

– Men vi tänker inte gå långt bort, vi är snart tillbaka igen, svarar pappa bestämt.

– Nej, vad ska ni göra det för, det finns lingon så det räcker här, och tänk om ni går bort er, om ni travar iväg för långt och snart ska vi fika, säger mamma.

– Låt dem gå en sväng, vi har bär att plocka så vi klarar oss här, säger morfar, som hört deras resonemang, han förstår att Maria har ledsnat och behövde göra något annat. Han tycker hon är duktig som har sysselsatt sig själv så länge.

– Nej vänta, vi kan gå till bilen och fika, nu på en gång i stället, säger mamma.

– Inte går de så långt bort heller så det är någon fara, säger morfar sävligt men bestämt, med sin mörka röst, du behöver inte oroa dig för dem.

– Nej vi är snart tillbaka igen, svarar pappa medan han ger morfar en blick av samförstånd.

– Nej, jag tycker inte …

De lyssnar inte på mamma, som fortsätter att mumla något efter dem, som de inte kan höra. De går först iväg till bilen så att pappa får tömma sin lingonhink och sedan går de förbi alla höga trädstammar genom tallskogen mot berget. När de närmar sig berget märker de att det är högre än vad det såg ut på håll. Det var brantare också och fullt av stora stenar, de försöker gå upp men mossan sitter inte fast, den glider av stenarna under deras fötter. Maria klättrar på alla fyra men för pappa går det inte så bra, hans fötter glider bara ner igen.

– Nej, det här går inte, vi får gå tillbaka, säger pappa, kom ner nu på en gång.

– Nej, gnäller Maria.

Men hon hasar sig ner till pappa igen.

– Nej, vi går inte tillbaka, jag tror att det går bättre från andra sidan, om vi går bakom, förbi buskarna där.

– Ja från den här sidan går det i alla fall inte, säger pappa, ja vi går väl och ser efter hur det ser ut där då. Men inget gnäll om det inte går.

Maria svarar inte, utan går bara.

Pappa tar tag i Marias hand och de går till den andra sidan av berget. Där tätnar plötsligt skogen och nu är det inte bara tallar som växer här, det är gamla fina granar med lav som hänger på grenarna.

– Är det där trollens skägg, undrar Maria allvarligt.

– Nej, det där är något som växer där bara, skrattar pappa.

När de kommer till andra sidan berget får de se den lilla sjön, som ligger mitt bland de gamla träden och den är nästan helt rund och ser overklig ut. Aldrig tidigare har Maria sett en sådan konstig sjö mitt inne i en skog. Utan att de säger någonting om att gå upp på berget, går de istället vidare bort från berget mot den lilla sjön. Pappa berättade då att det är en skogstjärn de ser, och att hon aldrig fick gå nära en skogstjärn.

– Det kan vara lätt att ramla i och det är väldigt farligt, för den kan vara mycket djup och skogstjärnar kan ha dybotten. Det kan se ut som om det är fin sand, men om man kliver ut i den, så sjunker fötterna snabbt ner och de sugs bara neråt, djupare och djupare och det går knappt att lyfta upp fötterna igen. Den som ramlar i kan fastna där, säger pappa och tittar allvarligt på Maria.

– Jaha, säger hon, och hon får inte fram ett ord till.

Hon förstår att det är farligt att gå nära, men hon känner ändå att hon bara måste få komma närmare, hon vill så gärna titta ner i det mörka vattnet. Hur ska hon få pappa att gå med på det? Hon kan inte tänka på något annat än att hon måste få se skogstjärnen på nära håll, och sedan säger hon försiktigt, med sin allra snällaste röst:

– Pappa, om du pappa håller mig hårt i handen, då kan jag inte ramla i och då kan vi gå försiktigt fram till det där trädet som står vid kanten och bara titta lite, lite närmare på skogstjärnen.

– Ja vi kan gå lite närmare, men du håller mig i handen hela tiden.

– Jaa då, viskar Maria och hon håller andan av spänning och hennes hjärta gör dubbelslag av lycka.

Hon håller stadigt i pappas hand och hon känner hur hårt hjärtat slår när de närmar sig.

Det är en så förtrollande känsla att det kittlar i magen, och när de kommer fram får hon se att vattnet är väldigt mörkt och rödbrunt, men ändå så klart att man kan se ner till botten. Fastän det ser ut att vara så mörkt vatten är det alldeles genomskinligt, hon ser att bottnen består av mjuk guldsand. På något underligt sätt känner hon igen sig när hon tittar ner i vattnet, det känns så välbekant, fastän hon aldrig tidigare har sett eller varit vid en skogstjärn, för någon sjö liknade det inte alls. Ändå känns det så skönt att vara här. Pappa tittar på Maria och ler när han ser hur hon tittar ut över vattnet och de njuter båda två av allt det vackra de ser. De står där och de kan inte ta ögonen från det klara vattnet och ingen av dem säger något, de bara står där som förtrollade. Efter en stund ser Maria att det rör sig lite i luften längre bort över vattnet. Hon vet inte vad det är, det ser ut som moln eller rök från en eld och hon trycker sin pappas hand lite hårdare och tittar ängsligt upp på honom. Han tittar ner på henne och ler.

– Det är dimman som kommer, säger pappa.

– Dimma, varför då.

– Det är för att luften är kallare än vattnet.

– Oh, vad konstigt det ser ut, det ser ut som om det är troll på andra sidan och de ligger där på magen och andas ut dimman över vattnet, så där som det blir på vintern, tycker inte du det?

– Troll, skrattar pappa, du har då fantasi som heter duga, men visst jag håller med om att det ser underligt ut, säger pappa, nu utan att skratta, med ett snällt leende på läpparna.

Det är en tunn skir dimma som kommer fram och den smyger sig sakta längre och längre ut över tjärnen och den lägger sig alldeles ovanför vattenytan. Det är så vackert att Maria inte kan sluta titta och pappa står också kvar och håller henne stadigt i handen. De säger ingenting, bara står där hand i hand och tittar ut över dimman på vattnet. Den lätta dimman som sveper fram över vattnet, lyfter sig plötsligt lite, och då ser hon att det är små älvor som dansar och de håller varandra i händerna. De har långa tunna vita klänningar och dansar över vattenytan, som ser ut som en mörk spegel. Pappa och Maria står där alldeles hänförda och när de till slut, alldeles samtidigt tar ett djupt andetag och tittar på varandra, ser hon hur en tår rinner på pappas kind, de trycker varandras händer, i samförstånd och pappa tar upp en stor blårutig näsduk och snyter sig.

Då hör de att någon ropar i skogen och det tar en lång stund innan de förstår att det är mamma de hör, att det är hon som ropar efter dem långt, långt borta. De vaknar ofrivilligt till, och nu måste de gå tillbaka, även om ingen av dem egentligen vill det. Det tar en lång stund innan de förmår att röra på fötterna, benen känns tunga som bly och vill inte gå därifrån.

Men de börjar gå tillbaka, de går förbi berget och genom tallskogen. De ser mormor och morfar och framför dem står mamma och viftar med armarna långt där borta. De går sakta hand i hand, men säger inte ett ord till varandra.

Till slut kommer de fram till de andra, och mamma är alldeles upprörd och säger att pappa och Maria har varit borta så länge att de började bli oroliga för om de hade gått vilse.

– Jaa, säger mormor, det är oförsvarligt av dig att vara borta så här länge med jäntungen, vi tänkte skicka iväg morfar att leta efter er, för vem vet vad som hade kunnat hända er, där långt bort i skogen, ni hade kunnat ramla och brutit både armar och ben.

– Nej, nej stopp nu, säger pappa.

Morfar han ler bara och skakar på huvudet åt mormor och säger.

– Men så länge har de väl ändå inte varit borta.

– Joo, de har varit borta över en timme, svarar mamma snabbt.

Men pappa och Maria tycker att de bara varit borta en liten kort stund.

– Nej då, det är ingen risk att vi går vilse, säger pappa bestämt, men det fanns inga lingon där borta vid berget, säger pappa och ler mot Maria. De känner båda två att de inte vill berätta något, de ville behålla sin upplevelse som en hemlighet för sig själva.

De går tillbaka till bilen och mamma plockar fram det hopvikta campingbordet från bagageluckan och fäller ut de små stolarna och pappa hjälper till. Mamma dukar fram kaffe, saft och smörgåsar med ost och några med korv på, bullar och kakor hade mamma också tagit med. De fikar tillsammans och det smakar så gott och Maria och pappa sitter och tuggar med ett svagt leende på läpparna. Mamma ser på dem och förstår att det är något speciellt som de tänker på och hon tittar på dem och skrattar busigt när hon säger:

– Hallå där, varför ser ni så hemlighetsfulla och konstiga ut, såg ni några troll där borta på berget … eller?

– Nej, det gjorde vi inte, säger Maria snabbt. Det finns väl inga troll i skogen heller.

– Säg inte det du, svarar mormor allvarligt, man vet så lite om vad som kan finnas här ute i ödemarken. Det är många som har varit med om märkliga saker när de gått vilse i skogar, fortsätter mormor och ser fundersam ut.

– Nej, det gör det väl inte, säger Maria och tittar lite oroligt upp på pappa.

Men pappa han skrattade åt mormor och skakar på huvudet, medan han tittar på Maria.

– Nej då, säger pappa, oroa dig inte för att det finns några troll du, de påträffas bara i mormors huvud.

Mormor tittar på pappa och kniper ihop munnen en lång stund, men sedan kan hon inte vara allvarlig längre och då kommer ett leende över läpparna på henne också. Morfar ler också åt dem, men han säger ingenting och mamma frågar inget mer heller. Men hon skakar på huvudet och tittar på Maria med ett stort leende och då blir Maria glad, för hon tycker om när mamma ler på det där snälla sättet och hon skyndar sig fram till mamma och kramar henne hårt och länge.

Tack för att ni läste. Kramar till er alla från Annemor

8 kommentarer på “Min novell

  1. Så fångad jag blev! Väldigt vackert skrivet. Flyt i texten och man ville bara veta vad som skulle hända sen. Jag trodde de skulle trilla i. Tack för att du delade! 🙂

    Gillad av 2 personer

  2. För mig som älskar att vandra i naturen och framför allt i skogen där jag tycker mig uppleva olika väsen var det här en berättelse jag tyckte mycket om. Så fängslande och fint skriven och jag är glad att du delade den med oss.
    Tack Annemor och fin fredag till dig!

    Gillad av 1 person

  3. Tack för att du delade med dej av den fina novellen. Den var både spännande och roande och bra flyt hela vägen. Man ville bara fortsätta att läsa ❤️ den ska du absolut skicka in till någon tidning, och skriv gärna fler o dela med dej 🤗❤️

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Chocoviv’s Lifestyle Blog

Mommy blogger, who loves to share what she loves!

My experience

#Rehana's 🔥🔥🔥🦋🦋motivational thoughts

Pillans Vardag med allt vad det innebär...

Virkning, Livet och allt som hör dit. #virka #Sticka #knitting_inspiration #chrochet #palettblad

Pia Carlssons värld

Lite smått och gott från Pias värld

Virtualidades

Blog do jornalista e professor Solon Saldanha

Tel-Aviv's feral cats

Videos of feral cats on the streets, and my own four feral felines at home, feline humor, advice, and gifts for your cat.

Tistelblomma

Noveller

B_ live

ART PHOTO & POETRY © Birgitta Rudenius

Terje Hellesø

Samtliga bilder på bloggen är copyrightskyddade

View from the Back

Ramblings of a retiree in France

SoundEagle 🦅ೋღஜஇ

Where The Eagles Fly . . . . Art Science Poetry Music & Ideas

Little white pearls

journal, travel, photography and beauty

bushboys world

Photos of my world and other stuff I hope you will enjoy too. Photos taken with Canon PowershotSX70HS Photos can be purchased.

Divine-Royalty

Welcome to Life-Changing Motivation

Langbergs bilder

natur,blommor,växter och lite allt möjligt

Perception

Until I know this sure uncertainty, I'll entertain the offered fallacy.

Nourish

Finding Balance Through Food

Naturreservat på Öland

Bilder från naturreservat på Öland

mydatawords

|Inspirational|Art|Poetry/Poems|lifestyle|Sports|Shorts-story|Photography📸📱|Mental-Health|Books|Travel|Motivation|Psychology|Fitness|Food|Health|History|More others...

The 3H:health,happiness,healing

Every life is unique ❤️

Rtistic

I speak my heart out.

Into the Light Adventures

By Sandra Js Photography - Make the rest of your life the best of your life.

BJÖRNBILD

Jag tar inga dåliga bilder, bara konstnärliga!

AUSPICIOUS11

I m somethin' else....🤟🏻

40thousandkm

: around the world :

beautifulpeopleinc.com

Live, Love, Travel and Laugh (Proudly Pinoy)

fotosbykarin.blog

Karin Ravasio nature photography, motivation, products

DRAGONFLY EFFECT

wild art nature download forest birds swamp dark mood black flowers music sensory slow life macro ważki las drzewa ptaki i robaki

Mitt namn var Michelle

En blogg om livet med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa och mer därtill

lifestyle blogs

do it your way.

sybils sida

My life My show, My dog, Enjoy

cocinaitaly

comida italiana

FOTO E POEMA

meus poemas e pensamentos

bartshtattoo

Just another WordPress.com site

Bhutadarma

Nothing is impossible (at least that does not violate the laws of physics). When you can..violate the laws of physics!

Aspiring Blog

Weekly Wisdom

The Readers Desk

Happy Reading!!

Yolanda - "Det här är mitt privata krig"

Kreativ text, annorlundaskap, dikter, bipolaritet, aspergers syndrom, samhällsdebatt

Jattasliv2020/2021

Man får inte roligare än man gör sig

%d bloggare gillar detta: