Min kreativitet

Då var det dags för födelsedag igen. Nu är det Kents tur och vi ger oss iväg till ett naturreservat med lunch och fika och våra närmaste möter upp.

En underbar dag, blå himmel, sol och ganska lugnt.

Men efter att vår dotter Åsa med familj kommit med blompresenter och gratulationskort bär det iväg.

Mot Söderfjärden där Peter vår son möter upp på parkeringen och det hade jag hållit hemligt för Kent, så det blev ett glatt återseende. Ett helt gäng Tornseglare svepte förbi oss och ropade ut sina speciella läten.

Vi vandrar iväg och följer leden som går runt åsen i naturreservatet.

Vi satte oss däruppe och fikade med mina bullar och alla tyckte om min mjuka nötkaka.

Där nedanför oss låg det en tjur två kor med tre kalvar och tre kvigor, de brydde sig inte om oss. Men efter en stund började de resa sig och gå iväg. Men en ko stannade kvar och tittade sig omkring och tittade upp mot oss. Sedan gick också hon sin väg. Men efter en stund kom hon tillbaka och råmade och tittade på oss, innan hon gick igen.

Vi sitter där och fikar färdigt när en kalv kommer gående från andra hållet. Den tittar sig runt och på oss. Sedan börjar den gå upp mot oss och vi känner att vi måste leda den åt rätt håll så att den hittar sin mamma. Vi går ner mot den och då börjar den springa åt det håll som korna gick. Det var ju bra, tänker vi, när vi plötsligt ser hur den ändrar riktning och springer rakt ut i vassen. Vi hör hur den plumsar iväg in i vassen. Vi sitter alldeles tysta och väntar på att den ska komma ut ur vassen igen. Men inget händer. Vi sitter där en lång stund och väntar.

Åsa och jag går lite längre bort på åsen för att få utsikt över de andra korna och vi räknar, men det är bara tre kalvar den fjörde är inte där. Sedan ser vi att mamma ko är på väg tillbaka igen. Vi skyndar oss till våra filtar och alla sitter alldeles tysta.

Nu kommer hon och hon tittar upp på oss och råmar. Hon tror säkert att vi har tagit hennes kalv. Hon står där en lång stund och glor på oss, sedan går hon tillbaka till de andra korna.

Vi blir väldigt oroliga och tänker att kalven måste ju sitta fast ute i vassen och kanske drunkna.

Vi ringer polisen men de säger bara att det inte är något polisiärt ärende. Ni får väl googla på vilken bonde det kan vara som har djur där, svarar de. Min dotter ringer golfbanan som ligger nära och de vet vem som har djur där vi är.

Vi väntar och väntar och kon kommer tillbaka igen och har tjuren med sig, hon råmar men får inget svar.

Min dotter ringer igen och undrar om de har fått tag på bonden och vi får veta att han är på väg.

Snart kommer han och hans fru och vi berättar hela historien och var kalven försvann ut i vassen.

Han ger sig ut i vassen och letar länge , men hittar ingen kalv. De går ut båda två och letar.

Jag vadar ut lite och jag blir lerig om fötterna.

Jag börjar nästan få panik när jag ser bonden skaka på huvudet att han inte sett någon. Han kallar på kon och får henne att börja råma ut mot vassen. Alla de andra korna kommer också och till slut går alla kor vidare den lilla stigen ut mot holmen.

Plötsligt ropar bonden,” jag hör den.” Vi blir knäpptysta och vi hör klafs, klafs, klafs och där är den.

Och efter mycket felgående lyckas den ta sig genom vassen till sin mamma som står och väntar på holmen längre bort. De pussar på varandra och sedan är kalven jättehungrig, den äter och äter i en evighet.

Bondparet tackar oss så hjärtligt och han säger att han ska sätta upp en skylt med telefonnummer och namn på sig som ägare till djuren.

Åsa och jag är gråtgärdiga, vi andas ut och sätter oss för att äta vår medhavda lunch.

Sedan fortsätter vi vår vandring och vänder sedan och följer nederkanten av åsen och är snart tillbaka vid bilen.

Många fågelobservationer blev det, men jag hade fullt upp med kalven medan alla fåglar sjöng och göken kokoade för fullt.

Jag kände mig helt färdig när vi sagt hej då och åkt hemåt, men det blev ett lyckligt slut i alla fall och jag hoppas att kalven lärde sig något av det här: att hålla sig intill sin mamma.

Kramar till er alla från Annemor

Nu är det sommar, när de här fröna ger sig ut på flygtur.

Kramar till er alla från Annemor

Det var minusgrader i natt igen. Men jag tror allt har klarat sig.

Utanför växthuset står min vita Rhododendron. Jag vet att jag har visat den förut men nu när den slår ut är den så vacker.

Ha en bra dag, det ser ut att bli varmt. Imorgon fyller min Kent år och jag ska baka en mjuk nötkaka till honom nu.

❤

Kramar till er alla från Annemor

Grön sandjägare hade jag besök av på min lilla altan vid min lilla damm.

Vetenskapligt namn: Cicindela campestris

Familj: Sandjägare

Ordning: Skalbaggar

Det är roligt med oväntat besök.

Kramar till er alla från Annemor

Min stackars klätterros som jag fick när jag fyllde år i April, den lever. Varför jag säger stackars ros är att den har fått vara med om så mycket sedan den planterades. Snö, sol, hagel, regn och minusgrader.

Men den vill leva och har fått en knopp.

Jag hoppas den klarar sig, fast knoppen ser lite knottrig ut. Men jag ser inga löss.

Kramar till er alla från Annemor

En dag i ensamhet, eftersom Kent och en fågelskådare har åkt iväg på en heldagsfågelskådarutflykt. (Oj det blev ett långt ord).

Men jag har fullt upp. Jag har målat lite på morgonen, fortsatt på en målning jag gjorde i början på året och som jag aldrig blir nöjd med.

Jag har ställt ut alla mina odlingar på altanen och i växthuset. Jag har fyllt på med jord i växthuset. Alla tomater som ska sitta i jorden efter långsidan är planterade 9 stycken. Nu orkar jag inte vänta på värmen längre, nu har de åkt ut.

Jag har burit ut min Bokashi och blandat med jorden i min jordfabrikskompost.

Nu tar jag lite lunch och sitter och vilar.  Får se vad jag orkar göra på eftermiddagen. Men mina paprikor behöver ner i större krukor.

Kramar till er alla från Annemor

Det är bloggvännen Susans utmaning att lägga ut svartvita bilder på onsdagar.

Okey, mina första tankar är:

Nu tar jag chansen att förändras, att släppa alla rädslor jag bär inom mig. Jag är inte ensam, det finns någon med mig. Jag har förebilder och jag kommer att tacksamt ta emot hjälp, men hela tiden har jag min fria vilja.

Har jag skyddsänglar?

Kan jag leva utan rädslor?

Jag bjuder in mina skyddsänglar, får jag se vart det leder. Jag tror att det är genom min intuition jag kan se vart de vill leda mig.

Därför ska jag nu lyssna till vad jag vill och handla därefter och lita på att jag gör rätt utan att känna rädsla eller få dåligt samvete.

Kramar till er alla från Annemor

❤